Om mitt första inlägg var lite komiskt, ett så där lite lätt sätt att inleda mitt deltagande på denna blogg, så blir detta desto tyngre. Kanske rentav SVART, så där i versaler och fetstil?
Det är dagen efter b-dagen. Vår bröllopsdag, alltså. Den där sista bröllopsdagen? Ja, så känns det i alla fall. Men är det så? Tja, hur ska man tänka om det? Tidigare har man mer eller mindre firat det, gett varandra presenter, ätit och druckit gott och kanske haft det mysigt på flera olika sätt (du vet vad jag menar). Men så försvinner alltså en dag som vi tidigare högtidlighållit. Den här gången var det ingen av oss som sa något om det ens, än mindre gav varandra det minsta lilla tecken på uppskattning eller ansats för att fira på det enklaste vis. Trots en del påpekanden från min sida att den dagen närmade sig, en fråga om hon ville att jag skulle vara hemma eller inte (jag vet att sådana traditionella dagar alltid varit viktigare för henne, så jag tänkte att denna kunde bli ganska jobbig) och en försiktig fråga ifall vi skulle göra ett par räkmackor och dela en öl. Men hon var inte sugen. Jag klandrar henne inte för det, eftersom jag inte klandrar henne för att hon vill skiljas.
Dagen efter åkte hon iväg på en kurs och jag avbokade allt i min kalender utom att vara med två av våra barn. Allt utom en liten träff jag hade med en kund i min studio, där jag producerar musik med en man som snabbt skulle få ihop en låt till Mello och Svensktoppen. Barnen fick otåligt vänta ett par timmar. Kändes så typiskt mig, i alla fall enligt min fru, men eftersom jag samma dag skulle få ersättningen från denne kund och jag är mitt uppe i en hektisk, stressig jakt på pengar så var det nödvändigt. Sedan bar det iväg till en ovanligt lyxig lunch med barnen på ett hamburgerställe, för att sedan lämna ena dottern på dansträning och ta den yngsta på bio. Där hade jag och minstingen en mycket trevlig stund med tecknad film i 3D. Att jag hade sett den tidigare i mitt jobb (som personlig assistent) kvittade mig lika, för det slog mig hur länge jag har velat gå på bio med henne och ändå inte lyckats få tummarna loss. Väl hemma med dem båda igen stod packning av mina saker på schemat. Den äldre dottern ställde många frågor om allt möjligt om vår separation. Många svåra att svara på nu. Dagen avslutades framför TV med chips, popcorn, choklad och god dricka. Även det något jag har försummat en längre tid, för att sitta framför datorn och marknadsföra mitt företag istället. Allt för överlevnad, men med risk för att gå miste om livet rakt framför ögonen…
Söndag för oss har oftast inneburit besök i vår församling. Vi är aktiva medlemmar i en frikyrka. Att vara det och gå igenom en skilsmässa är allt annat än enkelt. För de flesta i dessa sammanhang är skilsmässa i stort sett ett tabu, något som bara är ok vid otrohet och även vid sådana fall är det önskvärt att man kan förlåta och reparera skadan om möjligt. Jag och min fru har ett stöd hos våra pastorer och vi har även gått i samtal hos kommunens familjerådgivning och enskild terapeut. Detta har hjälpt på vissa sätt, men inte så radikalt som man önskar i en sådan här situation. Det jag kan känna och önska är att någon kunde ge en handgriplig hjälp, ungefär som att ta hand om hem och barn och låta oss två få resa till en öde ö där alla andra problem skulle vara som bortblåsta för att äntligen få den där smekmånaden vi aldrig fick råd med…
Denna söndag kunde jag berätta om att jag hade ordnat med ett nytt boende och skulle flytta redan tisdagen efter. Kontraktet hade varit ordnat ett tag, men jag hade (som vanligt) haft svårt för att kläcka ur mig detta. Nu var dock allt så mycket mer konkret. Saker packade och ett datum fastställt. Slut.
Kommenterat på Skilda.nu