Trots att såväl väder som hormoner är i en osäker fas, med regn, kalla vindar, ensamhet och mycket arbete, så är det ändå Vår!:-) Men trots trevande temperaturer som sakta vill öka, så tycks min egen inre termostat ha fruset. Eller har den det? Jag intalar mig själv och andra att jag numera har konverterat till frånskild ”ungkarlsmunk” som numera kommer att vara gift med mig själv och mitt arbete (och då menar jag främst mitt företag). Lust och drift tycks som bortblåst i ovädret och vardagsstressen, och skönt är det. Jag har alltid tyckt att det där med intim samvaro (ok, sex då!) har känts som ett krav där jag och f d aldrig tycks ha haft samma behov – och därmed krav/önskemål på varandra. Det har alltid verkat som om den där första förälskelsefasen innehållit allt man kunnat önska sig och lite till, för att sedan bli ett tråkigt måste som man ska försöka hinna med trots att respektive går upp och lägger sig på olika tider och däremellan bara har arbete, barn och vardagssysslor i kalendern.
Någonstans har jag läst att ”ett bröllop är första steget mot skilsmässa”. Jag vet att det låter fruktansvärt cyniskt och det stämmer ju heller inte när man ser på statistiken, även om den så klart skulle kunna vara något mer positiv. Sverige sägs ha flest ensamhushåll, procentuellt sett, vilket många samhällsvetare, statsvetare, ekonomer, präster m fl förfasar sig över. Men tänk om detta är en vettig utveckling, en självbevarelsedrift för att inte hamna i den där vardagliga familjesituationen där man ofta vet att man lever ihop men sällan har tid för varandra ändå?! Vi arbetar ofta åtta timmar om dagen, eller mer och har dessutom kanske en hel del pendling från och till arbetet. Barnen är länge på dagis, i skola och på fritids, är med vänner, har träning eller annan hobby. När det där med gemensamma middagar är svåra att få till, ja då finns det nog inte så mycket annan gemensamtid heller. Från politiska håll hörs ibland röster vurma för kortare arbetsdagar, men vi hör sällan någon tala om hur vi prioriterar bort vår tid till TV, ”smartfånar”, plattor, databurkar, TV-spel och liknande på bekostnad av nära relationer till människorna omkring oss.
En av mina anledningar till att jag vill leva såsom en enastående man är att jag med flera års erfarenhet vet hur mycket tid och pengar som går åt till att leva i tvåsamhet. Ok, även jag själv i mitt tidigare ungkarlsliv kunde ha stora utgiftsposter. Även så pass stora att jag egentligen hade behövt dela dem med någon till. Så är det egentligen även nu igen, men en sak är säker; det är inte billigt att dela liv med fyra andra tjejer! Bara skillnaden i antal skor…
För egen del har jag två sidor av mig själv; den privata som lever billigt och enkelt. Knappt köper något onödigt såsom godis, kakor, glass, inredningsprylar, dyra kläder, åker på resor/utflykter etc. Här rör sig utgifterna mest om gamla skulder som ska betalas av. Den andre sidan av mig själv är företagaren/företaget. Eftersom jag har en verksamhet inom ljud, musik, filmning och fotografering så består denna av såväl tekniktunga som utrymmeskrävande utgiftsposter. Två lokaler, instrument, datorer, kameror där omsättningen varje månad är femsiffrig och värdet sexsiffrigt.
Därför har jag främst ett fokus på att våren ska innebära vårkänslor som även Skatteverket kan uppskatta. Men så har det hänt några saker som även pockar på de där hormonerna. Jag har lärt märke till att andra av det motsatta könet lägger märke till mig. Blickar möts även om jag snabbt vänder bort min. Och så har jag själv lagt märke till en kvinna som jag finner lite så där lika galen som jag själv. Och detta gör mig livrädd! Jag försöker undvika alla tänkbara situationer där jag kan tänkas utsättas för det motsatta könets blickar eller (huh!) samtal, men lockas ändå till att ta reda på mer om just denna intressanta kvinna. Det har blivit ett par, tre samtal långt tidigare varav det senaste var lite längre än ”normalt” men ändå i en helt och hållet oskyldig situation där vi inte ens förväntades mötas. Nu är så att jag inte ens vill fantisera om något, jag känner absolut ingen lust på något sätt, men ändå finns den där irriterande nyfikenheten. Ett tecken på att ”det är inte gott för mannen att vara ensam”? Eller för kvinnan?
Jag vet i och för sig att man inte kan styra sina känslor eller Kärleken mer än vad man kan styra ett uselt våroväder. Det som händer, det händer ibland om man så vill eller inte. Undviker man en viss person, så blir det väl just denne man ofta kommer att stöta på var som helst. Många säger ju det i vilket fall, att om man vill träffa Någon, så ska man inte försöka hitta denne så febrilt. Om man släpper taget om det, så kommer det att lösa sig när det är rätt tid. Så om man då planerar att träffa en person man är nyfiken på, då bör det väl inte hända något allvarligt? Hoppas jag…
Kommenterat på Skilda.nu