S – sårat och blivit sårad
K – kasserat och blivit kasserad
I – infekterad och infekterat
L – lämnat och blivit lämnad
D – dödat och blivit dödad
Som jag nämnt tidigare så ser man så klart särskilt negativt på skilsmässa inom den kristna församlingen/kyrkan, vilket inte är så märkligt eftersom man anser (och som det står i Bibeln) att äktenskapet är instiftat av Gud och det Gud sammanfogar ska inte människan skilja åt. Det står även att man blir ”ett kött”, med andra ord såsom EN människa. I början är det väl så alla upplever ett förhållande i förälskelsefasen. Man är oskiljaktiga, tillsammans så ofta och så nära man kan. För troende, inte bara kristna då, är ett bröllop en ceremoni (en mässa) där man visar församlingen att två blir ett. Skilsmässa är inte en kyrklig ceremoni, utan snarare en torr anmälan till Skatteverket. Så formellt det bara kan bli. Jag hörde faktiskt talas om ett par som genomförde en skilsmässa i en kyrka, där bröllopsceremonin genomfördes i stort sett baklänges och med motsatta ord från prästen. Det paret hade tagit så allvarlig på sin vigsel att de ville genomföra en skilsmässa med samma seriösitet inför församlingen.
Om man nu först är ”såsom ett kött”, det vill säga såsom en människa, så är det klart att det är svårt att skiljas. För att en kropp ska kunna bli två igen så måste det som en gång varit helt delas itu i två delar. Rena slakten med andra ord! Och vi vet alla att det har känts just så. Oavsett vem som sårat eller blivit sårad mest. Efteråt tar det tid, ibland väldigt lång tid, att slicka sina sår i sitt tillbakadragna hörn, när kampen väl är över. Det tar också tid att kunna förlåta, såväl den andre som sig själv. Såren finns där i flera lager. Och de blir väldigt lätt infekterade av både det ena och det andra; fortsatta gräl om pengar, tid/ansvar för barnen, prylar, matvanor, klädinköp och, ja listan kan säkert göras lång, eller hur? Alla de där sakerna som man, ironiskt nog, måste komma ännu mer överens om (och diskutera ännu mer!) nu som skilda. Med barn i bilden blir man ändå inte av med varandra, trots skilsmässan. Förhoppningsvis kan man mötas och diskutera som vänner, trots allt. Annars kan man vara tacksam för att leva i en informationsteknologisk tidsålder, där mejl med scheman, kvitton och annat kan diskuteras online på behörigt avstånd och där grälen mest består av versaler och fetstil och färre sönderslagna tallrikar. Hur denna digitala kommunikation kan se ut är något för familjerådgivningarna, socialkontoren, kyrkorna och studieförbunden att ta tag i och ge kurser i. Men oavsett kunskap så måste det också finnas vilja, och för att denna ska infinna sig tror jag att var och en behöver finna ett visst mått av acceptans (över vad som skett/vad den andre och en själv gjort/ej gjort som ledde fram till skilsmässan) och frid över den nya situationen. Det är mycket svårt att finna någon form av frid utan att först bli hel. Så, till slut den fråga jag vill ställa och själv finna svaret på; hur gör man för att bli hel igen?
Med hopp om lite svar…
Kommenterat på Skilda.nu