Mitt i allt elände som en skilsmässa ofrånkomligen innebär, så har jag en fördelaktig situation nämligen den att jag kan ha betald träning på arbetstid!
Det är en förmån av rang, skulle jag vilja påstå. Jag får alltså såväl träningen betald som lön under tränings/arbetstiden! Det är i sig en ganska motiverande faktor. Visserligen har jag det så som personlig assistent och coach för den brukare jag arbetar med, vilket kanske inte innebär att jag till hundra procent kan träna så som jag själv hade valt, men tillräckligt bra för att förlora några kilo fett och få några kilo muskler istället. Träningen består av simning a´ca en kilometer varje tisdagkväll och konditions- och styrketräning på gym på torsdagskvällar under ungefär 2,5 timme varje gång. Sedan jag började på jobbet i slutet av förra hösten har jag tappat så mycket i vikt att jag numera även tappar vartenda par byxor jag äger! Men framför allt har denna träningsrutin gjort stor nytta rent mentalt och det särskilt nu i själva separationen och flytten.
Jag är övertygad om att träning av något slag, eller helst ett par olika slag, är oerhört viktigt för oss människor oavsett hur lyckliga vi är. Att träning ökar produktionen av endorfiner är sedan länge känt, men det har även den effekten att vi håller oss friskare. Kroppen är en biologisk maskin som behöver ansträngas för att må bra, samtidigt som återhämtning också är viktigare än vad vi ofta tillåter oss. Innan detta arbete med inkluderad träning så var jag som de flesta sådan att jag gjorde ett ryck då och då, så där inför ”Beach 1900-någonting”. Det där handlar ofta bara om fåfänga och dåligt samvete, två begrepp jag anser att man bör hålla på lång arms avstånd när det gäller ens personliga välbefinnande. För det är väl ändå det träning bör handla om? Ok, jag håller med de som ogillar/hatar träning: det är oftast en plåga under utförandet! Men det är effekten efteråt som i alla fall jag är ute efter. Jag brukar strunta i allt vad stretching efteråt heter, för jag har börjat tycka om träningsvärken, som ju är kvittot på min tidigare kamp mot maskiner och skrot. Och mot mig själv! Mina aktiva musklers kamp mot mina vilande sådana.
Träning handlar dock om så mycket mer än stunderna på gymmet, i löparskorna eller danstrikåerna, eller vad man nu föredrar. Det handlar även om det vi tuggar och dricker i oss, hur vi sover (eller inte), hur mycket vi stressar och mår i övrigt. Man kan träna hårt och sedan förstöra hela veckans träning med en blöt utekväll. Vad var det då för mening med alla svettiga timmars slit? Visst, man behöver inte vara ett träningsfreak eller leva i total avskildhet från allt vad vin, kvinnor (eller män) och sång heter, man ska kunna unna sig en bakelse då och då, strunta i träningen en kväll och inte på något sätt vara totalt schemalagd även på fritiden. Kanske vi måste acceptera att det här med att uppnå en viss balans på träning och normalt, mindre sunt leverne handlar om att ibland lyckas och ibland misslyckas – i alla fall när det gäller vad som är rent biologiskt sett vettigt för den maskin vi är. För den styrs trots allt av en hjärna som är utrustad med ett belöningssystem. Det systemet kanske behöver justeras ibland (det är ju t ex inte så bra att ha alkohol som belöning varje dag), och kanske acceptera att ibland ser belöningarna olika ut – för att vi faktiskt har en fri vilja att välja om det ska vara en påse godis, sovmorgon eller den där goa träningsvärken i biceps.
Med sikte på ”Beach 2014” eller nåt…
Kommenterat på Skilda.nu