Fly(ck)tten gick bra, tack vare min fine bror som kunde låna en skåpbil på jobbet, och kära mor som bjöd på energigivande fika och enkelsäng för mig att sova i. Vid en skilsmässa eller separation och flytt blir det tydligt hur viktigt det är med ens sociala nätverk, att även om man misslyckas fatalt i den viktigaste relationen så behöver ju inte alla andra vara körda för det. Det är kanske lätt hänt att man drar sig undan från allt och alla för att man skäms och är deppig. Nu har det gått nästan en vecka sedan inflyttningen. Lokalen/bostaden blev precis färdigrenoverad dagarna innan och jag har gjort en första hyresinbetalning av Guds nåde. Bostaden/lokalen är dyr och jag fick kämpa ihop varenda krona in i det sista. Det har inneburit en ekonomisk stress, som till viss del fortfarande finns där, men jag är samtidigt också både stolt och tacksam över att ha klarat av det. Mitt i allt elände är det ju viktigt att även klappa sig lite på axeln för de saker man faktiskt klarar av.
Att sova första natten själv i en enkelsäng, utan fru och (ofta) vår mysiga femåring i en stor bostad med en mindre flyttröra, var något jag hade ångest över. Det kan ju vara svårt att somna på ett nytt ställe för vem som helst även i normala fall. Efter att ha burit en del, bland annat tre astunga boklådor, var dock kroppen i ett stort behov av vila. På något sätt la sig en del av stressen och trots en hel del funderande och alla nya ljud inne i centrum så somnade jag relativt snabbt. I min nya situation ingår också, som väl är, ett nytt arbete men det har jag tagit lite ledigt ifrån denna vecka. Redan en dag efter inflyttningen kom min äldsta dotter E hit. Hon har bott hos mig växelvis så länge hon minns, så på sätt och vis är denna nya situation ändå inte så svår för henne som för de andra två.
I slutet av veckan träffades vi så igen alla fem. På en ”hus- och hemmässa” i stan, typiskt nog för vår situation. Min fru diskuterade kök i en monter, jag skaffade hemlarm i en annan. För olika bostäder. En konstig känsla, att inte planera och köpa det gemensamt. Vi kunde sedan sitta och äta tillsammans och sedan ta oss vidare till en second hand-butik, där jag hittade ett par billiga kaffetermosar, en liten kastrull och ett gäng äggkoppar för en spottstyver. Det gäller ju att vara ekonomisk med det lilla jag vågar köpa just nu. Vi skiljdes sedan åt, men hade då bestämt träff igen dagen efter i vår kyrka som av ett lite märkligt sammanträffande först hade en frukost med en liten ”workshop” om hur vi använder oss av vår tid. Något som jag brottas med speciellt nu och några månader framöver där jag kommer att arbeta nästan 150 % och även köra eget några timmar varje vecka. Önskar verkligen att jag hade en övernaturlig gåva som bestod i att kunna vara på två platser samtidigt.
Tid är den enda rättvist fördelade resursen för alla människor, sägs det. Det må så vara, men sedan har vi ju individuellt olika förutsättningar och möjligheter att använda vår tid. Man kan vara förhindrad att använda sin tid som man vill på grund av sjukdom, ålderdom, funktionshinder eller annat som man inte rår över själv, men i ärlighetens namn så har vi ”normalt sett” oftast försatt oss själva i en livssituation som kräver att vi använder vår tid på ett visst sätt. Med stora utgifter följer oftast att man måste sälja sin tid för en eller flera inkomster. Det är den situationen jag har försatt mig själv i nu. Just på grund av denna skilsmässa önskar jag att jag kunde vara mycket ledig och vara mer med barnen än vad jag, typiskt nog, var tidigare som gift och boende under samma tak. Nu kämpar jag för att få ihop ett schema där jag trots mycket arbete även kvällar och helger, kan ha barnen hemma hos mig. Det tycks inte gå ihop utan hjälp, privat eller professionell (billig eller dyr). Ingen rolig situation, men jag använder all min tankeförmåga för att hitta lösningar där såväl ekonomi som tid frigörs. Ingen enkel utmaning. Oftast har jag haft mycket pengar och lite tid, eller lite pengar och mycket tid. Båda varianterna är hur meningslösa som helst!
Denna helg avslutades dock med att båda de andra tjejerna var på besök hos mig och äldsta dottern i nya bostaden. Det var uppmuntrande att se hur de båda fann sig snabbt i den nya situationen, började leka, busa och även bete sig lika dumt som de har gjort hemma i den gemensamma lägenheten tidigare. Vi cyklade sedan till just denna för att med deras mamma äta middag och hämta ytterligare några saker. Jag och frun (eftersom det känns lite konstigt att skriva så blir det i fortsättningen L), kunde även diskutera kommande datum av gemensamma logistiklösningar med hämtning/lämning av barn och behov av kattvakt. Inte alls på samma sätt som förut, men fortfarande i god ton och samarbetsvilja. Det är skönt och hoppfullt att det är så. När man som jag har en lång arbetsvecka framför sig, så är i alla fall inte det också något som bidrar till stressen. I skrivande stund är det söndag kväll. Imorgon ska dotter lämnas till skolan, tåg och buss ta mig till jobb och sedan väntar ett möte på kvällen. Resten av veckan blir i stort sett arbete, företagande, äta och sova. Men som jag har hört i dagens predikan från Predikaren; allt har sin tid.
Att skriva, och att inte skriva mer.
Kommenterat på Skilda.nu